gamlanuckan

Idag kom jag fram till att jag inte alls gillar julen. Kanske beror det på att jag endast sovit fyra timmar inatt och vid det tappra försöket till gubbvil fick tji av bråkande kattapor. Men jag tror iaf att julen är förbi på nåt sätt. När man är så gammal som jag har man inga pengar att köpa paket för då man måste lägga dem på mer livsviktiga saker som mat, lägenhet och snus. Jag som älskar att köpa paket och se på när folk blir glada. I min värld tyckte jag ändå att jag lyckats skrapa ihop bra paket för en ringa slant genom att ta ett underbart foto på min brorson och förstora upp det till diverse människor som gillar honom. Av mamman och pappan fick jag en glad min och ett stort tack för det fina kortet men också en arg blick och en förklaring att det faktikskt var deras jobb att ge bort foton på sin son. ( som om vi skulle ha gett bort samma kort) Jag vet inte, det kanske är fel men vad fan skulle jag göra? Vad tycker ni? Får man bara ge bort foton på människor man själv "äger" eller är det fritt fram?
Min pappa, alias farfar, fick samma bild och säger inte ens tack typ. Jag märkte inte ens att han öppnade paketet. Det var brorsans tjej som fick fråga om han öppnat mitt paket. Jag hade väl kanske för höga förväntningar på det enligt mig tokfina fotot på en tokfin unge..
Nästa grej är ju den att jag, trots att jag är 30, ÄLSKAR paket. Men nu när man är trettio får man knappt några. Jag är inte ute efter stora summor eller sånt, bara det där att få paket. Det kan vara ett suddgummi eller vad fan som helst men jag tycker att det är skit ( faktiskt ) att titta på när de under 25 får 20 paket efter att jag har öppnat mina 3. Innan jul är det alltid snack om att nu är vi alla så gamla att vi inte köper paket. Vi satsar på barnbarnen ist. Men jag då, jag har fan inget barn. Och han då, barnbarnet, som knappt fattar att han får paket då han endast är 1,5 år, har högar av paket som ligger och dräller och som ändå ska kastas i en box i det lilla lekrummet. Missuppfatta mig inte nu, jag älskar att köpa saker till den där söta saken och jag fattar att de andra gör det med men vad är det som säger att bara för att man är 30 så är man inte i behov av överaskningar? Nä det är man tydligen inte för då ska det lekas paketlek istället. Alla ska köpa ett paket för 100 kr som ska panikas runt i tärningsspel under vuxnas skrik och sura miner över att inte få nåt. Alla har köpt nån plojgrej som ingen av de andra egentligen behöver eller vill ha och sen sitter man där i slutet och nån stackare får gå hem utan medans en annan sitter på 3-4 saker han kommer lägga längst in i garderoben eller möjligtvis ge bort i present till nån annan. I paketleken i våran släkt är det dessutom så att alla är par utom jag. Killarna sitter och kämpar för en hudkräm med tjejdoft bara för att deras tjej ska kunna få den och tjejerna skulle aldrig komma på tanken att ta den där fina grejjen som sambon sitter och håller i. Orättvisa skitlek.
I såna här situationer, när släkten samlas, känner jag också hur mitt människobehov dalar ner i botten totalt. Jag finner ofta mig själv sittandes med småbarnen eller djuren ( tack och lov för djuren ) för att få en stunds ro från skriken och nubbarna. Folk stressar ihop mat medans andra sitter och väntar. Det kommer små påhopp hela tiden och alla vet vem som inte tycker om vem men ingen nämner det högt. Blickarna som folk ger varandra, de där himlande ögonen, ser bara jag som iakttar allt från fisk-nivån där jag masserar hunden. Och idag känns det som att allt jag gör blir fel med den där ungen. Sorry men det gör det. Fan. Åt helvete med julen.